Det var nästan två år sedan.
Det som hände sig då var en omtumlande vindkantring i livet, som man av någon anledning aldrig tror kan drabba en själv, utan bara andra såsom ett utslag av det ständigt pågående självbedrägeriet.
Jag såg den aldrig komma, även om jag nu i backspegeln kan dra mig till minnes att tecknen fanns där tidigt, men av någon anledning ignorerades de och livet, ja det gick aningslöst vidare mot avgrunden.
I skydd av det som tycks oss större och fastare än oss själva söker vi vår trygghet och näring
Det sägs att vi växer som människor tack vare våra erfarenheter, och att vi aldrig får mer av livets motlut än vad vi i slutändan kan klara av.
Det må vara en sanning i sig, men det är en klen tröst när väl prövningen står på furstukvisten och knackar på dörren.
Det finns en del händelser och prövningar i livet som vi alla utsätts för förr eller senare.
Händelser som sägs höra livet till.
Skeenden vi i slutändan aldrig kan fly ifrån, trots våra ivriga försök.
Men till slut hinner livet i varje fall ikapp oss, hur fort vi än tycks springa för att söka undvika det som i slutändan ändå ligger framför oss alla, oavsett färg, form eller annan tillhörighet.
Det finns dessutom saker i våra liv som vi har så svårt att tala med vår omgivning om, än mindre förstå i våra högst privata stunder av ensamhet.
De flesta av oss frukar det flyktigt, under det att andra kan leva ett liv i ständig rädsla för att det skall drabba dem eller deras närstående.
En av dessa händelser och prövningar är det vi kallar för döden.
Jag kommer ihåg att jag för länge sedan läste följande lilla tänkvärda text, skrivet som en påminnelse om vår förgänglighet på en vägg i en tunnelbanestation i Stockholm.
“det händer att döden kommer mitt i livet och tar mått på människan. Det besöket glöms bort och livet fortsätter. Men i det tysta sys kostymen vidare.”
Efter nästan trettiofem år tillsammans lämnade hon hastigt mig, våra barn och jordelivet för att söka sig till högre rymder, varifrån jag är övertygad om att hon blickar ner på oss alla just i denna stund, och väntar i kärlek på envar av oss, tills dess att även vår tid är till ända för den här gången.
Jag är inte rädd för döden, jag är bara rädd för döendet, uttalade sig vänsterpartiledaren C-H Hermansson något år innan det var dags för honom själv att ta farväl.
Det är väl så de flesta av oss börjar tänka när vi börjar bli lite kommna till åren.
Ytterligare en tråd synes läggas till livets allt tätare varp.
Döden såsom transformation av det vi egentligen är, blir till slut till en naturlig del av livsprocessen, trots egots ivriga och högljudda protester om dess motsats.
Inom oss förlikar vi oss till slut med tanken på döden, men inte till priset av ett eventuellt långvarigt lidande för oss själva och de som står oss nära.
Min hustru hade en favoritplats på Mallorca.
Det var stranden vid Faro de Ses Salinas.
En plats på ön som för henne alltid präglades av en sällsam stillhet och påtaglig avskalad skönhet.
En plats där land, hav och himmel blev till ett
Strax nedanför den knotiga, och av väder och vind pinade, pinjeskogen fann hon lust i de mest rara örter och växter vilka heroiskt verkar trotsa naturens förgörande, men samtidigt skapande krafter.
I den på gränsen till minimalistiska kargheten fick hon inspiration till sin kreativa kraft, som hon så ofta kom att ge uttryck för i sin vardag.
Liksom pinjen vid havets kant anpassar vi oss men vi ger aldrig upp
I det lilla finns ofta skönheten
Där fann hon dagar av stillhet när havet var som en spegel för himmlavalvets ändlösa rymd, eller dagar av ifrågasättande när samma hav frustande av ilska piskade kaskader av vatten sydvart från Cabrera mot klippkantens spruckna och eroderade yta.
Jag drar mig till minnes en tänkvärd historia i sammanhanget som jag självsvåldligt byggt på lite.
Två vågor kom rullande sida vid sida över det stora havet.
De två vågorna hade hade vid den här tiden färdats lång väg tillsammans.
Det hade likt kosmiska tvillingar troget följt varandra sida vid sida under tider av både behagfull vila och njutbar stiltje, men även under tider av brottsjö, då de varit sårbara och utsatta för elementens nyckfulla kastvindar, vilka tillsynes gjorde allt för att skiljas dem åt under deras fortsatta resa.
En dag blåste det dock upp till full storm och de två vågorna växte sig stora som rytande svall med skummande vita mössor.
Efter det som syntes ha varit en oändlig resa över oceanens vidstäckta yta, kom så en dag när en landmassas hotfulla kustlinje blev synlig i horisonten.
Då utbrast den ena vågen.
Min Gud, jag kommer att krossas mot klipporna och vi båda kommer att förgås och bli till intet.
Den andra vågen svarade då med kärlekens fulla insiktsfullhet, min älskade du behöver inte oroa dig för detta.
Ja, vi kommer snart att krossas mot klipporna men vi kommer inte att förgås, vi kommer för alltid och i evighet att fortsätta att vara en del av havet.
Vi är liksom vågen i havet, – eviga
Det händer då och då att jag återvänder till stranden vid fyren för en stunds ensamhet och meditation.
Konstaterar då med nyfiket intresse att en del av strandremsan vid fyren tycks ha blivit platsen för en gigantisk kollektiv istallation i ständig förändring, där den gemensamma nämnaren synes kretsa kring eftertankens och reflektionens energi, samtidigt som dess mittpunkt är underkastad förgänglighetens kretslopp och naturbundna lag.
Tusentals stensättningar, miniraukar eller pyramider smyckar nu klipporna nedanför Es Faro de Ses Salinas.
Som statyer i miniatyr, ”man-made” med ett tydligt syfte.
Men vad betyder detta?
Vem har byggt dem och varför?
Frågorna har hopat sig och svaren länge lyst med sin frånvaro.
Stranden där tusen tankar tänkts
En av de dagar jag tog mig dit för att förlora mig i horisonten träffade jag Juan.
Han var där med sin son för att bygga en pyramid, vilken han ville tillägna sin hustru som dagen innan fött honom ytterligare ett barn.
Han berättade att han under det att han staplade en ny sten ovanpå en annan, så gick hans tankar konternuerligt till hans älskade.
För honom blev byggandet av den lilla stenrauken såsom en ritual med en långt djupare mening än just staplandet av sten.
Varje moment i hans arbete blev till en tanke till hans hustru, ett mantra vilken upprepades för varje sten som lades.
Så kom det sig att jag liksom Juan byggde min egen stenstaty, till ett mantra i fysisk form.
Mina tankar gick dit de skulle, – eftertänksamt och reflekterande en sten i taget.
Precis som Juan.
Mina 33 stenar, en för varje år….
Det slår mig plötsligt att vårt behov, sedan urhistorisk tid, att manifestera våra tankar i den fysiska världen och göra den till en plats vi kan återvända till, förmodligen har sina rötter i vårt eget ursprung som människor.
På så sätt blev jag återigen påmind om det eviga kretsloppet där allt är ett, och att födelsen och döden egentligen bara är två uttryck för samma sak, en transformation från ett tillstånd till ett annat i det som vi kallar för livet.
Konstigare än så är det inte.
När så allt går mot sitt slut kommer våra tankar fortfarande att leva kvar såsom avtryck i tiden
Mallorca är en plats på jorden för sällsamma utsikter och insikter.
Du och jag är lyckliga som får leva här på denna plats i denna vår tid.
Låt oss ta vara på det, – livet.
Fredric Cederlund
—
Fredric Cederlund arbetar som privat guide och event arrangör på Mallorca.
För mer information: www.outdoormallorca.com
Eller följ med och bli uppdaterad på: www.facebook.com/outdoormallorca